Rambo

Rambo har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Och jag pratar inte om den första filmen i serien, den som är bra, utan faktiskt om den andra. Tolv år gammal läste jag nämligen romanversionen av Rambo: First blood part II och den knockade mig fullständigt. Hittills hade jag mest varit lockad av det ”heroiska” andra världskriget men det här var något helt annat. Dels kändes skildringarna av Vietnamkriget alltid mörkare och mer komplexa och dels var det mer tilltalande med dom onda sovjeterna som skurkar då dom ju faktiskt fanns på riktigt på andra sidan Östersjön, till skillnad från dom exotiska nazisterna från det förflutna. Nu utspelar sig i och för sig Rambo II inte under Vietnamkriget men den behandlar eftermälet och tjänade för mig som en av flera inkörsportar till den konflikten. Plus att kombinationen av ett bistert muskelberg som åker iväg och mejar ner skurkar, stöter på exotiska vietnamesiska kvinnor beväpnade med AK-47:or, räddar krigsfångar och som blir blåst ”av regeringen” är precis den typ av hjälte som en tolvårig gosse på väg att bli tretton ansåg sig behöva. Hade jag även haft åldern inne att köpa den där Rambokniven från Hobbex hade lyckan varit gjord.

Faktum är att det dröjde ett år eller två innan jag såg filmen och vid det laget hade jag redan gått vidare till både tyngre och bättre filmer. Antagligen tyckte jag filmen var rätt bra men den hade inte samma betydelse som när jag läste boken. Ännu fler år senare såg jag de båda andra filmerna. Man brukar ju påstå att den första är bra och uppföljarna är skit och det är så jag vill minnas det även om jag inser att det säkert var 15 år sedan jag såg dom och inte kan vara säker. Eller, att den sista är skit står bortom alla tvivel för den vet jag att jag stängde av efter halva. Såg faktiskt om film nummer två för några år sedan och insåg att den var riktigt rutten, trots att den har en speciell plats i mitt hjärta. Behövs då en uppföljare nu? Alltså, på senare år har ju gamla filmserier antingen börjat om från början med lysande resultat: Batman, Bond. Vissa har fått bra uppföljare: Rocky (tydligen, jag har inte sett den) och vissa mindre bra: Die hard. Det finns potential i att många år senare göra en ny film i en svit som är, eller borde varit (läs Bond) begraven pga. usla uppföljare.

Rambo, som den fjärde filmen i sviten heter, lägger sig mitt emellan dom bra och dåliga exemplen jag radade upp ovan. Filmen är varken bra eller dålig, det är en bagatell som inte säger något om något men delvis är rätt underhållande. Och glöm Stallones snack om att sätta våldet i Burma i fokus för man får verkligen inte lära sig någonting. Istället får man en mycket rak och enkel Rambo: Missionärer som han inte vill eskortera blir kidnappade av gerilla och sätts i fångläger varpå Rambo tar sig dit och utplånar en bataljon skurkar. Allt är verkligen platt, endimensionellt och rakt på sak. Slutstriden, där Rambo står och mejar ner horder av fiender med hjälp av en .50 kalibrig kulspruta blir nästan parodisk, scenen förkroppsligar verkligen nidbilden av vad en Rambo-film innebär. Vanligen brukar han kanske röra lite på sig, variera vapnen och göra lite coola stunts för kameran. Men inte här inte, här står han still och mejar och mejar och kroppsdelarna verkligen flyger omkring. Just våldet är nog det mest minnesvärda med filmen och vad som gör att den sticker ut. Den är EXTREMT blodig. Och jag vet inte om man kan säga att det är bra att se vad som händer när en människa blir träffat av en tung kulspruta? Men å andra sidan kanske det kan vara det med tanke på hur många filmer som visar vad som INTE händer när någon blir träffad av en sådan. Det är ingen vacker syn.

Ljud och bild är spektakulära. Tydligen ska det ingå lite extramaterial men jag har inte tagit del av det då jag såg filmen hemma hos MA.

:-I


Rambo blev det 200:e inlägget på den här bloggen. Kunde varit värre, till exempel som med det 100:e...