Var ska man börja? Jag tror att jag börjar sommaren 2005, när jag klev ur biosalongen efter att ha blivit knockad av den suveräna Batman Begins. Äntligen hade någon skapat en Batman och ett Gotham City så som jag ville ha det! Men den starkaste bilden i min hjärna då var i slutscenen, inzoomningen på jokerkortet. Jokern är i min bok en av de absolut bästa fiktiva karaktärer som någonsin har skapats alla medier inräknade. Jag började direkt längta efter att få se vad Nolan och co. skulle göra med honom. Det där var tre år sedan och sedan dess har jag slukat all information om uppföljaren som jag kunnat komma över. Första åren var det lite skralt men förra våren tog det fart med marknadsföringskampanjerna och man fick se Jokerns utseende för första gången. Den senaste månaden har det givetvis exploderat med information och jag har inte kunnat låta bli att överkonsumera.
Situationen är precis som 2001 inför Sagan om Ringen. Även då hade jag väntat i flera år och dammsugit nätet efter info och då som nu var mina förväntningar vansinnigt högt uppskruvade. Problemet är att man inte ska ha förväntningar, det optimala är att se en film nollställd. Men så funkar det ju inte, det är omöjligt. Och då är det ärligaste att redogöra för sina förväntningar istället för att inte låtsas om dom. Problemet med höga förväntningar är att dom aldrig kan uppfyllas och när jag gick ut från biosalongen från Sagan om Ringen var det med en känsla av lätt besvikelse. Inte för att filmen var dålig, det var den inte. Snarare för att jag inte blev helt tagen. Delvis berodde detta på de omöjliga förväntningarna och det tog ett bra tag innan jag verkligen kunde uppskatta filmen på det vis jag gör nu (en inte helt oviktig bit i sammanhanget är att den förlängda versionen som släpptes på DVD var klart överlägsen den lite för actionstinna bioversionen). Att jag tjatar så mycket om detta är för att när jag klev in i biosalongen till The Dark Knight var jag väl medveten om problematiken, att jag kanske skulle bli lite besviken, att det kanske måste gå en viss tid innan jag på ett rimligt vis kan bedöma filmen.
Men det blev jag inte! Besviken alltså. Att jag inte blev överraskad eller överväldigad hör inte hit. Saken är att jag hade orimligt högt ställda förväntningar och den här filmen levde upp till dessa. Att det i sig innebär att jag mer drar en suck av lättnad är mitt fel snarare än något filmen rimligen kan klandras för. The Dark Knight ÄR nämligen en jävligt, jävligt bra film! Do believe the hype! Hur bra den i själva verket är beror på. Det krävs tid och omtittningar och vi måste även få veta om den version vi sett på bio är den version som kommer att leva vidare på DVD (eller snarare Blu-ray). Vad jag kan säga i det här läget är att The Dark Knight är klart bättre än Batman Begins, en film som jag som sagt avgudar.
Det inledande bankrånet som bara sprutar Heat är supercoolt i sig och extra coolt för att Willam Fichtner från just Heat har fått en roll i den scenen. Nu ska jag inte prata mer om Heat och Michael Mann, men jag vill ändå nämna att biljaktsscenen en bit in i filmen har väldigt mycket gemensamt med Heat i det att den involverar tunga lastbilar som välter transporter ackompanjerat av en avsaknad av musik. (Samt att jag tycker att Gary Oldmans version av Lt. Gordon bitvis är kusligt lik Ciaran Hinds roll Fujima i Miami Vice, men det kanske bara är jag med för många sena kvällar med den filmen som tänker så.)
Heath Ledger är precis så bra som det påstås som Jokern! Helt fenomenal och allt jag hade hoppats på! Otroligt! Han ÄR Jokern på ett vis ingen någonsin varit eller kommer kunna bli och att hans insats lever upp till mina omöjliga förväntningar är rätt galet bara det. Men faktum är att alla är bra. Låter nästan banalt men så är det faktiskt. Bale, Freeman, Caine och Oldman är precis som i den förra filmen helt rätt. Till det har man här korrigerat en tidigare svaghet i och med att man bytt ut Katie Holmes mot Maggie Gyllenhaal och förutom Jokern har man lagt till Aaron Eckhart som på ett ypperligt sätt spelar Harvey Dent/Two face. Men filmens verkliga storhet ligger inte i någons individuella prestation utan hur den syr ihop olika historier och livsöden mot en väldigt mörk fondvägg. The Dark Knight håller vad den lovar och jag längtar redan efter att se om den i Blu-ray!
Och titta på den bilden, på postern. Vilken attityd!
:-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar