”Hannibal Lecter trilogin” har fått sig en s.k. prequel och till att börja med är det kanske läge att reda ut begreppen. Den första Lecter filmen var Manhunter som regisserades av Michael Mann . Den fick inte någon större uppmärksamhet och rent stilistiskt skiljer den sig väldigt från de efterföljande filmerna. Nummer två var När lammen tystnar i vilken Antony Hopkins skapade filmhistoria genom att sätta rollen som Dr. Lecter. Film nummer tre var uppföljaren titulerad Hannibal och sen fick man för sig att filma den första på nytt, fast med Hopkins som Lecter och i samma stil som de övriga och den gavs namnet Röd drake, vilket är titeln på boken den baserar sig på. Rent kronologiskt utspelar sig alltså Röd drake före både När lammen tystnar och Hannibal. Nu kommer den fjärde (eller femte, beroende på hur man räknar) i serien som rent kronologiskt är den första. Jag gillar alla de tidigare filmerna. Manhunter är förvisso lite udda, men har helt klart sin charm. När lammen tystnar är en av mina favoritfilmer och jag tillhör faktiskt dom som tycker att Hannibal är riktigt bra, så pass bra att vår bröllopsresa förlades till Florens på grund av den. Röd drake kanske inte var någon höjdare, men den fungerar. Hannibal rising har med andra ord en del att leva upp till. Dels för att de tidigare filmerna är så bra, dels för att man nu ska få se hur en av de bästa och mest ikoniserade filmskurkarna någonsin blev den han blev: Dr. Hannibal Lecter.
Visserligen hade jag förstått att Hannibal Rising skulle vara rätt dålig, men att den skulle vara så här usel kunde jag inte föreställa mig. Story: I slutskedet av andra världskriget i Litauen tvingas unge Hannibal uppleva hur några soldater äter upp hans syster. Han drar runt i Europa och så småningom hamnar han hos sin japanska (?) faster (spelad av kinesiskan Gong Li) i Paris som tydligen är Kendo-expert (?) och som lär upp Lecter att fäktas med samurajsvärd (!?!). Lecter hittar hennes samuraj-rustning och norpar munskyddet (se omslaget) från den och går omkring med det eftersom det påminner om den berömda masken han bär i När lammen tystnar (???). Eller försöker man förklara hur han i sin ungdom kom att uppskatta att gå omkring med en sådan mask (???). Eller vad försöker dom säga (???). Ok om man har dåliga idéer, men när det inte ens går ihop och man förutsätter att publiken inte kan tänka blir jag irriterad. Syftet med filmen är att göra Hannibal Lecter begriplig men den misslyckas totalt med detta eftersom han filmen igenom bara har ihjäl folk som på ett totalt övertydligt sätt har visat att dom förtjänar det. Nog för att man på några plan tycker om Anthony Hopkins version av Lecter, men i de tidigare filmerna står det klart att han inte är någon slags hjälte. Vidare är den unge Hannibal fruktansvärt usel. Spolingen som spelar honom har tittat på Hopkins oefterhärmliga insatser och när han ska återskapa något som påminner om de är det så jobbigt att se att man sitter och vrider sig i soffan, det är verkligen plågsamt. Men det slutar inte där, den här filmen har mängder av ytterligare problem att brottas med: Det var länge sedan jag såg en film som är så totalt förutsägbar. Konstant radas övertydliga ledtrådar upp om vad som ska hända härnäst så att man slipper bjudas på någon som helst överraskning. Jag vet inte vad jag tycker sämst om i filmen, men en av de största luckorna är att det inte finns någon som helst känsla av att vara en Lecter film och då ska man komma ihåg att de tidigare filmerna är väldigt olika i sig. Men den här är inte bara usel, det passar inte ens in. Hannibal rising är ett hjänsläpp av stora mått och ett rent hån. Det finns bara två anledningar till att se den här filmen: 1) Man får se en T34/85 i action. 2) Gong Li är skitsnygg. Jag går igång likvärdigt på båda… Annars är det antagligen den sämsta film jag sett i år.
:-=
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar