House of 1000 Corpses / Devil's Rejects

Det var ju ett antal år sedan House of 1000 corpses (HOTC) kom men jag har ännu inte sett den. Vilket inte utgör ett stort problem för mig eftersom jag inte är ett tillräckligt stort fan av genren att jag skulle tycka att det är en katastrof om jag skulle missa en och annan. Men eftersom den var så hypad har jag gång på gång tummat på den på hyllan på No1 Video och tänkt något i stil med ”nästa gång blir det den här”. Vilket det aldrig blivit. När uppföljaren Devils rejects dök upp blev jag bra mycket mer sugen på den än vad jag någonsin varit på HOTC, men eftersom jag ville se dom i rätt ordning uppstod någon form av låsning. Lösningen kom när min kompis TC nyligen köpte R1 utgåvor av de båda filmerna vilka jag helt enkelt lånade.


House of 1000 Corpses

Grundstoryn är fyra tonåringar som åker bil, hamnar i ett hus befolkat av en galen familj och som på spektakulära sätt har ihjäl tonåringarna. Ingen direkt revolutionerande story med andra ord. Närmast går mina tankar till Motorsågsmassakern, originalet alltså, inte nyinspelningen. Det här är en viktig poäng, för vad Rob Zombie har försökt göra med HOTC är att fånga känslan av 70-talsskräckfilm. Nu är jag väl ingen expert på ämnet, men jag tycker att han lyckats väldigt väl med det, nästan lite för väl. För haken med den estetik som Zombie som noggrant försökt återskapa är att den på 70-talet inte användes medvetet, utan snarare var en konsekvens av bristande tid, resurser eller teknik. (Det är lite samma problem som med Troma-filmer, en kalkon är bara kul om det är en riktig kalkon, inte om man medvetet försökt framställa en kalkon.) Inga jämförelser i övrigt mellan Troma och HOTC, men den där 70-talsscharmen infinner sig inte och det känns att det inte är äkta utan en medveten kopia. Ytterliga problem med filmen är att den ibland känns lite väl flummig och ostrukturerad, vilket återigen får en att fundera över om det är ett medvetet val att försöka fånga den där känslan av b-film där det inte alltid hänger ihop så bra? Dessutom är det på tok för många billiga BU! ögonblick, något som jag aldrig uppskattar i en skräckfilm, det är för enkelt. Å andra sidan finns en massa positiva sidor av den här filmen. Sid Haig gör ett suveränt jobb som den obehagliga clownen Captain Spaulding. Flera i mördarfamiljen gör riktigt bra ifrån sig och det finns en massa riktigt sjuka och effektivt obehagliga scener. När man i slutändan ska ställa positivt mot negativt finner jag i alla fall att det sistnämnda har en liten, liten, övervikt. Det här är en dålig film som i vissa avseenden är ganska bra! En sak som dock bör påpekas är att även om estetiken känns väldigt b så är bildkvaliteten väldigt långt ifrån den, i för många led kopierade, VHS-kassett kvaliteten som man förknippar 70-talsskräckisar med. För det här ser nämligen riktigt bra ut!

Extramaterialet var en stor besvikelse och behöver inte nämnas utöver att det finns ett kommentarspår av Rob Zombie som jag inte lyssnat på, men som säkert är rätt intressant. Han brukar ju ha en del att säga.

:-|


Devil’s Rejects

Även om den tar vid precis där HOTC slutade och även om den innehåller (i princip) samma karaktärer och skådisar känns det här som en helt annan film. Där HOTC är en uppvisning i 70-tals b-skräckis estetik är Devil’s Rejecs en betydligt mer seriös, betydligt mer återhållsam, betydligt mer tänkvärd och betydligt mer brutal jävla film. Till skillnad från HOTC, som ibland känns väldigt flummig, känns den här filmen väldigt äkta och realistisk. Vilket gör att de obehagliga scenerna verkligen känns väldigt… obehagliga. På riktigt. Det finns gott om sådana vilka erbjuder en tillfälle helt enkelt att må dåligt. Devil’s rejects innehåller dock inte bara en massa obehagligheter staplade på varandra, för gjorde den bara det hade den bara känts som en snyggare version av HOTC. För det första lyckas den vända på begreppen helt, i slutändan sitter åtminstone en liten del av en oundvikligen och hejar på/visar förståelse för de tre vidriga huvudrollsinnehavarna. Filmen följer mördarnas perspektiv snarare än offrens. Å andra sidan har vi för en gångs skull en hjälte som kan tävla med skurkarna vad gäller utstrålning. William Forsythes roll som den hämnande scheriffen utgör ett oerhört fängslande porträtt. Jag gillar den här Charles Bronson / Dirty Harry vigilant typen och det var länge sedan man såg någon gestalta den rollen så bra och brutalt. (En grej jag inte kunde släppa i den här filmen är hur Captain Spaulding och Charlie Altamon exakt replikerar Han Solo och Lando Calrissian i Rymdimperiet slår tillbaka: Vit snubbe dyker upp hos svart snubbe, är till en början osäker men då svart snubbe visar sig vänlig övergår osäkerheten till lätt tveksamhet. Svart snubbe visar sig dock vara förrädare och utsätter vit snubbe för en fara. Men till slut tar svart snubbe sitt förnuft tillfånga och visar sig vara den gamle allierade vit snubbe hoppades kunna lita på. Kalkerpapper!) Sammanfattningsvis: Det här är en riktigt bra och riktigt brutal film!

Till skillnad från HOTC finns massa extamaterial på den här. Nu hann jag förvisso inte kolla in det, men dokumentären verkade efter en kort titt helt klart lovande. Dessutom finns ju ett kommentarspår!

:-)