Farväl Falkenberg

Det har varit så mycket positivt ståhej kring den här så jag såg fram emot den. Men vilken besvikelse det blev! Jag fattar ingenting? Vad är det alla ser som inte jag gör? Varför är det bara jag som inte står ut med segheten? Är det bara jag som inte tycker det är så kul att höra sega typers sega mumlande? Är det bara jag som inte fattar varför killarna ser ut som 30 fast det känns som dom ska spela någon som är tio år yngre? Men vad vet jag, man kanske måste vara uppväxt i en håla för att fatta charmen? Eller så är jag bara korkad.

:-(

Brazil

Det är lika bra att erkänna på en gång: Jag hade inte sett Brazil förut och jag har vett nog att skämmas för det. Egentligen förstår jag inte varför det aldrig blivit av? Jag gillar Terry Gilliam, det är en klassiker och när jag läste om Critarions hyllade superutgåva var det en viktig anledning till att jag skaffade min första DVD-spelare för ett antal år sedan.

Tyvärr måste jag erkänna att jag blev något besviken. Inte för att filmen var dåligt, inte alls, men för att jag hade förväntat mig… något annat. Något mer visuellt och fantastiskt. Vilket såklart är väldigt orättvist mot filmen. Jag menar, det är inte dens fel att jag hade felaktiga förväntningar. Å andra sidan tror jag inte att objektiva bedömningar är möjliga, så det är som det är med den saken. Men filmen är bra, helt klart. Och den är så pass komplicerad att man antagligen måste se om den flera gånger för att verkligen uppskatta den.

Egentligen är det inget större fel på den här utgåvan. Ok ljud och bild och en dokumentär som var rätt intressant. Å andra sidan vet man att Critarions superutgåva med extra allt finns där ute och självklart är det den som gäller.

:-)

Happiness

Happiness har jag sett ett antal gånger och jag avgudar den! Att jag återsåg den just nu var på grund av att den nyligen återvänt till vårt hem efter ett ofrivilligt långt utlån.

Filmen är oerhört rolig, oerhört smart och oerhört svart. Många skulle säga för svart. En del av dess genialitet ligger i att den lyckas behandla så mörka saker och ändå på något vis få en att sitta och skratta. Men skrattet sätter man i halsen och bitvis är det plågsamt. Den största behållningen är dock skådespelarna som gör helt fantastiska prestationer med de av olika anledningar deprimerande karaktärerna. Som min kompis ABR säger: ”Man skulle inte vilja leva någon av deras liv...” Bäst är Philip Seymour Hoffman som antagligen aldrig varit sävligare och äckligare än han är just här, vilket är imponerande då just såna roller ju är hans specialitet! Men faktum är att alla karaktärerna är suveräna. Det låter som en överdrift, men i det här fallet är det faktiskt sant.

Det enda minuset var att den här utgåvan är under all kritik. Att ljudet inte är så spännande kan man acceptera. Att den saknar extramaterial är trist. Skandalen är dock att det är 4:3 format på bilden! Vilket tyvärr innebär att den här utgåvan inte kan få högsta betyg, vilket filmen i sig egentligen förtjänar.

:-)

Bron över floden Kwai

Det något väldigt frustrerande med att titta på såna här gamla krisfilmer. Å ena sida sidan har dom ofta en väldigt bra story, å andra sidan lider dom av dåtidens tekniska begränsningar. Det bestående intrycket brukar vara att man sitter suktar efter hur bra det skulle bli om man spelade in ett sådant manus med dagens teknik. Inte för att jag är missnöjd med dagens krigsfilmer, det har släppts och fortsätter att släppas mycket bra. Vad jag saknar är dock den här typen av krigsfilmer med ett episkt perspektiv som gjordes på 50- och 60-talet, där man får följa ett antal karaktärer på flera olika nivåer.

Just Kwai är imponerande av många anledningar, framförallt kanske för hur komplicerade karaktärerna tillåts vara. Man kommer på sig själv med att konstant omvärdera sin syn på dom och deras handlingar. Sånt är ovanligt i krigsfilmer nu förtiden. På minussidan ligger helt klart tekniken, allt från kameravinklingar till ljudmix via specialeffekter. Mot dagens tekniska nivå känns det tyvärr ofta som teater snarare en film. Synd, för annars hade betyget blivit bättre.

Bonusmaterialet innehåller bland annat en dokumentär om inspelningen som var lite småintressant, men inte mer. Dessutom ingår ett par dokumentärer från 50-talet som mest känns som kuriosa.

:-)

The Squid and the Whale

Är medveten om att det är inne att krama ihjäl den här filmen just nu, men den är så bra att det inte går göra något annat. Det är ett förödande brutalt porträtt av en familj i sönderfall och skulle passa utmärkt som en instruktionsfilm om hur föräldrar som skiljer sig INTE ska bete sig mot sina barn. Men min största behållning med filmen är att den förmedlar en så knivskarp kritik av intellektuella och exakt vad som är fel med dom. Fräscht! Äldste sonens öde visar med tydlighet att det inte alltid är av godo med "att ställa höga krav".

:-D