Läste någonstans om en koppling mellan chilenska No (2012) och Mad Men. Och visst, det är ju en film som handlar om reklam, om att sälja in budskap. Där någonstans upphör likheterna. Jag gillar när en film gör att jag lär mig något om världen eller historien. Det gör No. 1988 var Pinochets regim ansatt av internationellt tryck och för att blidka omvärlden utlystes tydligen ett val. Ja eller nej till regimen? Man får följa nejkampanjen, som förvisso tillåts existera men som utsätts för konstanta hot och trakasserier. Reklammakaren som leder det hela väljer dock att försöka sälja in ett glatt (och glättigt) positivt budskap istället för att peka på förtryck och orättvisa. Det är intressant att följa processen och det är även intressant att fundera över hur många som ändå röstar ja, inte av ideologiska skäl utan snarare av praktiska. Alla de som ändå hade det ganska hyggligt under diktaturen. Hur hade man själv röstat?
Bildspråket gör verkligen att No sticker ut. Man har medvetet åstadkommit en stil som får mig att tänka på 70-tal och video. Givetvis i 4:3. Detta skänker en viss känsla av autenticitet till storyn, även om det ser riktigt fult ut. Kul med ett udda stilgrepp men nu är det gjort. Nästa film som provar samma sak kommer bara kännas billig.
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar